idag fick vi lämna skolan och dess urtrista lektioner tidigare (vilket jag uppskattade) närmare bestämt klockan kvart över 11, det var iallfall då som jag och mina vänner lät benen börja vandra mot skogsvallen...

där skulle vi nämligen spana på Sverige-Finland matchen pojkar födda -94.
iallfall så gick vi , men efter några ynka 100 meter kändes allt hopplöst. Lika hopplöst som en groda utan ben.
Men till våran räddning kom tre små moppepojkar och jag och mina ben räddades av Ludvig och hans moppe.
- tusen tack !

på planen var det mycket folk, elle ja, inte på planen precis men runt omkring.
illallafall orkar jag inte berätta om vad som hände under den stund om matchen pågick. Det räcker med att säga följande:
1. alla var jätteduktigta !
2. sverige vann !

så, iallfall efter matchen när vi skulle pallra oss till bussen bestämde vi för att ta en svänga förbi planen. och tacka gudarna för att vi gjorde det ! Vi såg nämligen våran chans att få prata med nr 10 (david var namnet på denne gosse) sagt och gjort,
och några minuter senare lämnade vi skogvallen nöjda och glada med autografer och kramar !
jag kan till lägga att David måste har någon fanstastisk superkraft som gör att man inte stinker hur svettig man än kan tänkas vara ! lyckost.

lite glädje bosatte sig i mitt hjärta och min själ...

                                                 före                                   efter (och lite överdrift kan jag erkänna)

hejhopp fotbollskropp / kram