...nu fortsätter detn spännande berättelsen om två unda damerna som trots kyla och köld vandrande genom eld och vatten snö och vind...


Vi började vandringen, helt ovetande om vad som ske, om vilka svårigheter vi skulle möta eller om vilka följder detta skulle medföra (genom frunsna nästippar, tår och dylikt) Redan innan vi psserat kanalskolans "grindar" insåg vi att våra liv skulle pågrund av denna vandring...ta slut.

Sofia skulle stupa 500 meter ifrån målet, mitt på cykelbanan. Hon skulle falla ihop i framstupa sidoläge med ena benet pekandes rakt upp mot skyn. Hon skulle genomför ett antal balandade småryckningar med tårna skulle spretandes åt alla håll.... en sannerligen grotesk syn.
Hennes sista ord skulle bli: Jag bor nog här...

Rebecka skulle klara sig 9,43 meter längre än sin kompanjon. Hon skulle ge ifårn sig ett proffesionelt gnägg och sedan falla sidstupa framläge 3 meter norrom den gröna hundbajskorgen. Hon skulle på marken göra ett desperat försök att flyga med efter vad som kändes som en timma skulle hon ge upp och utmattad lägga sina händer på sina isbitar till öron och avsluta sitt liv med att galtjuta: DEEEEEEEEEEEEEET FINNS INGET ATT SE!! samla er där borta...

...trodde vi. Men ett levande bevis på att vi lever finns rakt framför denna datorskärm.
Vi överlevde vandringen, mot alla odds att dö tack vare våran räddare i nöden... anderstorp centrum. Dit gick vi, det var som att komma in i himmelriket varmt och ljust, sedan fort satte den mordiska vandringen. Men efter värmen klarade vi sista biten med bara två styckna näradöden upplevelser. Och vi kunde med lättnade leenden blinka på hos Matilda. Varmt välkomnade blev vi med te oh lussebullar.

Tack,tack Matilda, tack, tack och återigen tack.

Dagens hjälte!

hejhopp frusenkropp/ RoS